Några dagar senare:

Sarah:

’’That what’s makes you beautiful!’’ sjöng Harry, musiken tystnade och publiken började skrika hysteriskt.

’’Thank you guys! This has been amazing!’’ sa Liam.

’’Yeah! This has been great! See you guys!’’ sa Niall och vinkade.

‘’You guys are the beeesst!’’ skrek Louis.

Alla killarna tackade och sedan lämnade alla scenen. Harry log mot mig och började gå mot mig. Jag älskade hans leende. Han var ungefär 3 meter ifrån mig, höll på att öppna sina armar och göra sig redo för att krama mig när han plötsligt vände sig om och gick efter de andra killarna in till deras lilla rum. Jag såg väldigt förvånad ut och vände mig om, där ser jag att killarnas manager komma gåendes mot killarans rum. Han går in i rummet och stänger dörren. Jag kollade lite förvirrat runt, och sedan bestämmde jag mig för att gå in i rummet och prata med Harry. Jag öppnade dörren och där inne satt killarna framför en TV, medans deras manager satt och fixade med lite papper. Harry lyfte ögonen snabbt från TV och kollade upp på mig, först såg det ut som om han blev glad över att se mig, sedan såg han mer besvärad ut. Han vände ner blicken till TV:n igen, utan att säga något.

’’Hi.’’ sa jag lite försiktigt. De andra killarna kollade upp på mig, de hade inte märkt att jag var där innan jag sa något.

’’Hello!’’ sa Louis glatt. ’’What’s up?’’

‘’Nothing really, just wanna talk to Harry if it’s okay?’’ sa jag och kollade på Harry. Han kollade inte upp på mig, utan fortsatte kolla intresserat på TV:n. Han mumlade ett litet svar:

’’Can’t. I wanna watch this, sorry.’’

Jag stod förvånat kvar vid dörren, när resten av killarna fortsatte kolla på TV:n. Jag kände för att säga något, så jag bara inte stod där som ett fån.

’’What are you watching then?’’ sa jag halvt intresserat. Jag förstod verkligen inte varför han undvek mig.

Harry blickade snabbt runt bland killarna. Ingen sa något. Jag antog att de inte hade hört mig, och upprepade det jag sa.

’’What are you watching then?’’

Fortfarande inget svar. De glodde bara oavbrutet på TV:n. Nu kollade deras manager upp på de och sa:

’’Hey, Harry! She’s talking to you!’’ Han pekade på mig. Harrys ögon gick från managern till mig. Han såg absolut inte glad ut längre.

’’Something.’’ sa han irriterat och vände blicken från mig.

Varför var han så otrevlig? Hade jag gjort något?

Jag stod kvar och studerade Harry i några minuter, sedan – utan att vända blicken från TV:n – sa Harry surt:

’’You're disturbing me. Go. Now.’’

Jag fick en lite chock. Vad hade jag gjort? Han lätt verkligen sur.

’’Fine.’’ Sa jag och lämnade dörr öppningen utan att stänga dörren. Jag kände hur mina ögon började fyllas med tårar. Jag blinkade en massa gången, för satt försöka få bort de. Jag vill inte gråta. Jag vill inte. Jag hör Harrys röst skrika mitt man från rummet. Om och om igen. Egentligen ville jag inte gå tillbaka, men ändå så torkar jag de tårarna som har kommit ut ur ögonen och går tillbaka. Han sitter fortfarande i soffan och kollar på TV:n. Han kollar inte ens upp på mig när han säger:

’’You forgot to close the door.’’

Jag fattade inte vad han precis sa. Skulle jag stänga dörren? Var det därför ha ropade på mig? Ögonen började fyllas med tårar igen. Jag såg hur hans blick långsamt började flyta sig upp till mina ögon. Jag vände mig snabbt om, eftersom jag inte har lust att han skulle se att jag höll på att börja gråta. Jag stängde snabbt dörren, som Harry bad mig att göra, sedan sprang jag. Bort. Bort från allt. Ut ur arenan, längs en massa gator, förbi en massa glada, skrattande människor. Jag hör vissa ropa mitt namn. Jag ser att de är 1D-fans, och nu springer jag snabbare och snabbare. Det kändes som om mina ben var brivnna av någon annan. Jag blev aldrig trött, och jag hade ingen aning om vart jag var på väg. Jag bara sprang. Bort.

Harry:

Jag hann se en liten glimt av Sarahs huvud innan hon stängde dörren och försvann. Om jag inte var helt blind, så grät hon. Jag fick oerhört dåligt samvete. Egentligen ville jag inte säga något av det jag sa. Men nu blev det så.

’’ I think I’am gonna grab some food, see you guys later. By the way, good performance tonight.’’ Sa vår manager och lämnade rummet. Så fort han hade stänkt dörren bakom sig, började killarna fråga. ’’Why did you do that?’’ ’’Didn’t you see that she was crying?’’ ‘’Are you insane?’’ ‘’What’s wrong with you?’’ ‘’How could you do that?’’ ‘’That was so mean! Why? ‘’Why, why, why?!?!?’’

Allt började snurra. Killarnas frågot blev fler och fler. Jag orkade inte höra mer. De vet varför. De vet. Jag började få klaustrofobiska känslor. Jag vet inte varför, men jag kände mig i instängd. Ilskan satt inom min och ville bara ut. Det kändes som om jag skulle explodera. Killarna bara malde på med frågor och förklaringar på hur hemsk jag var. Jag kunde inte ta detta mer. Jag hoppade arg upp ur soffan och sprang mot dörren. Innan jag öppnade den, vänder jag mig om och skrek ett svar på alla deras frågor:

’’YOU ALL KNOW WHY!!! YOU KNOW! SO JUST STOP ASKING!’’

Jag öppnade dörren och sprang där ifrån. Ut på gatan och iväg. Jag ville bara långt, långt bort. Där ingen visste vem jag var. Där jag bara kunde ta det lugnt. Jag vet att det är barnsligt att springa iväg från sina problem. Men jag orkade inte mer. Bara för att jag var en ’’superstar’’ betydde inte det att jag hade några superkrafter. Precis som alla andra kunde jag också bli ledsen, arg, frustrerad, trött på omvärlden ect. Nu ville jag bara bort. Bort. Så långt det gick.