Jag satt helt stum. Tusen tankar gick igenom mitt huvud. Klart jag hade önskat att det hade varit mer en bara en flört för honom, men jag hade inte vågat hoppas på något. Och nu satt han och stirrade på mig med de där fina ögonen, och log. Jag visste inte vad jag skulle säga. Liksom, vad skulle man kunna säga? Inget lätt rätt. Man kunde inte säga ’’Thanks’’ det lät för egoistiskt. Man kunde inte säga ’’I’m gald I got you too’’ eftersom det bara lät fel. Jag letade igenom hela hjärnan efter ett svar som passade. Tysnaden blev längre och längre, och Harry såg mer och mer skeptisk ut. Efter en stund öppnade han äntligen munnen:

’’I thought you felt the same way... I’m sorry, I guess I was wrong.’’ sa han lågmält och vände blicken från mig ut genom fönstret. Jag skippade efter luft.

Nejnejnej, så fick han inte ta det. NEJ!

’’No. I think I feel the same way.. I…I…I just didn’t know what to say…’’ sa jag ärligt – vad skulle jag vinna på att ljuga? - , och tyvärr lät det lite för desperat.

Han vände blicken till mig igen. Han log smått och små skrattade lätt. Jag log också, lite större än honom. Sedan sträkte han sig fram och kysste mig. Kyssen varade länge, och jag tappade helt kontroll över tid och rum. Jag skulle bara kunna sitta där och kyssa Harry för alltid. Jag blev förtrollad av hans läppar. Det kändes som om jag flög iväg, och bara flög. Högre och högre upp. Kände vinden och friheten komma mot mig. Högre och högre upp...

Plötsligt hördes flick-skrik och kamera-blixtar kom imot oss. Vi var tvugna att avsluta kyssen, och kolla på vad som hände. Bilen hade stannat, och Paul hade precis öppnat vår bildörr. Han stod och försökte hålla bort de skrickande fansen och de roppande paparatzin. Han gav oss en brinnande blick som skrek: ’’GÅ UT UR BILEN NU, OCH SKYNDA ER IN!!!!!’’. Vi gjorde som blicken sa och skyndade oss ut i fans och paparatzi havet. Paul höll borta de flesta fansen, medans vi små sprang mot bowlinghallen. Det var väldigt svårt för Paul att hålla bort alla, och även fast han var väldigt muskulös och stor lyckades ett fan komma förbi. Jag trodde att hon skulle spring upp till Harry och krama och skricka att hon älskade honom, men nej, det gjorde hon verkligen inte. Hon slängde sig aggressivt efter mig. Hon fick tag i en test av mitt hår och drog med mig i hennes fall. Smärtan efter både dragningen i håret och fallet spred sig snabbt. Även fast det måste ha gjort mycket ondare på fanet, reste hon sig snabbt upp och satt sig på mig. Jag var i ett chocktillstånd och hade ingen aning om vad hon ville komma med detta. Men bara någon skund efter jag tänkte så, fick jag mitt svar. Hon började slå på mig och skrek:

’’KEEP YOUR DIRTY LIPS AND HANDS OF MY MAN! YOU ARE TO UGLY AND TO STUPID AND TO DUM FOR HIM. I’M GOING TO KILL YOU! KILL YOU YOUR F*CKING BIIIIIIIITTTCCCHHHHH!!!!!!’’’

Hennes tal var inte slut där. Hon fortsatte att skrika saker om allt som var fel med mig, och hur mycket jag förstörde. Men jag kunde inte lyssna så mycket eftersom en av hennes slag träffade mig rätt på tiningen och fick mig att halv-svimma. Jag såg inte mycket av vad som hände efter det. Någon kom och tog bort henne – jag tror det var Harry – och jag blev inbärd till bowlinghallen och vaknade sedan upp på en soffa någonstans. Jag hade en stor bulla på huvudet som gjorde ont, men annars kände jag inte så mycket. Jag vände huvudet och kollade runt i rummet. Jag låg nog någonstans i bowlinghallen, eftersom det hänge bowlingpriser överallt på vägarna. Harry satt på en stol brevid mig, och kollade oroligt ut ur fönstret. Han vände blicken mot mig och lyste upp när han såg att jag var vaken. Han skyndade sig snabbt fram till mig och sa:

’’I’m so, so, so sorry!’’

‘’What?’’ sa jag och förståd inte riktigt varför han bad om ursäkt.

’’I should had done something earlier, but I was so shocked, I didn't know what to do... How do you feel’’ sa Harry oroligt.

‘’Don’t be sorry, I understand you, I think I would had reacted the same way… But yeah, I’m actually not that bad…’’ sa jag och log.

Harry såg lättad ut. Plötsligt kom Niall in i rummet, han frågade hur jag mådde, och jag gav samma svar som jag hade gett till Harry. Sedan sa Niall att han skulle behöva prata med Harry en stund själv och drog med honom ut ur rummet.

Harry:

Jag visste vad Niall ville prata med mig om. Jag varken orkade eller ville prata med honom om det. Han såg på mig som om jag var ett barn, som om han skulle vara den större mannen och ta hand om mig.

’’You know, it can’t be like this.’’ sa Niall och gav mig en föreldrar-blick. Jag himlade med ögonen och svarade:

’’Why not? I can do whatever I want....’’ Jag märkte efter jag hade sakt det att jag lätt som en åttaåring som inte fick åka runt med sin sparkcykel själv.

’’You know why. We all know why. It won't work. You know it. And now is there photos out there too, you can't hide it, Harry.’’ sa Niall.

Jag vet att han hade rätt. Även fast det gjorde ont att tänka på, så hade han rätt. Men det fick inte vara så. Jag tänkte iallafall kämpa för detta.

’’I don’t care. They can do what they want, I want this.’’ sa jag och rest mig upp och gick in mot Sarah igen. Niall skrek desperat efter mig:

’’But it will go out on all of us! Not just you, but all of us!!’’

Jag visste det. Jag visste att allt han sa var sant. Jag önskade verkligen att det inte var sant. Jag ville verkligen inte skada någon av de andra killarna i bandet, jag ville inte att något skulle bli sämre för de bara för att jag gillade någon, och ville vara med henne. Men på andra sidan var Sarah fantastisk. Jag öppnade dörren och såg Sarahs leende möta mig. Jag vill aldrig släppa taget om det där leendet.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jaha, det var det, del 9! Är både rätt nöjd och rätt missnöjd... xD Hade varit kul ock höra vad ni tyckte! :D

Kram! :)